Min mamma, Mandis Jansson, blev anställd som vaktmästare i Bergby skola på 30-talet. Exakt tidpunkt är för mig okänd. Hon var då änka och med mig som spädbarn var det ett bra sätt att försörja sig, även om arbetet på många sätt var tungt för en kvinna. Hon måste begära hjälp när dom stora innanfönstren skulle tas upp eller ned från vinden. F.ö. skötte hon alla sysslor själv. Att hålla hela huset varmt vintertid var också slitigt, särskilt under krigsåren, då koksen tog slut och endast vedeldning gällde. Fler än jag kan nog framför sig se gamle Lindström stående böjd vid sågbocken dagarna i ända. Särskilt mycket ved gick det åt under fredagar, då det var baddag, först för eleverna, sen för allmänheten. Jag vill minnas att en badbiljett för vuxen kostade 10 öre för bastu och 15 öre för karbad. Mamma var oftast med och kontrollerade att ingen fuskade med rengöringen. Många försökte smita från duschen av någon anledning. Hon försökte hålla koll på att familjer kom till badet åtminstone några gånger om året. Vad gäller städningen hade vi ju ibland skurlov, då städningen skulle göras extra noga.
Häverö kommun var bland de första i landet att få matbespisning. Maten lagades i Hallstavik och kom i stora flaskor med bil. Menyn bestod av gröt, välling eller fruktkräm + 3 hårda smörgåsar utan pålägg. Margarinet var gulare än idag. (Matfriska gossar kunde samla en hög trave av överblivna smörgåsar, vilket egentligen inte var tillåtet.) Ibland kokade mamma om maten, då den kunde vara ganska klimpig, (hon var från början kokerska). Disken måste hon väl också ha skött, men det har jag inget minne av. Vi åt i gymnastiksalen.
Såväl mamma som mina mostrar och morbröder hade haft Elisabeth Wedberg som lärare. Också jag hade henne några veckor innan hon blev sjukpensionär. Sen kom en period av flera lärarbyten i småskolan. I folkskolan tjänstgjorde Nils-Olof Börjemalm. Han hade tillträtt år 1926 (och hette då Gustavsson). Vid den tiden fungerade övervåningen som lärarbostad. Sedan byggdes separata lärarbostäder.
Skolans övervåning byggdes så om så att den kom att bestå av två slöjdsalar, en gymnastiksal och vår bostad. Från början hade vi endast ett rum, liten hall, klädkammare och skafferi. Så småningom fick vi ytterligare ett rum, därmed fick flickorna i fortsättningen ha slöjd i småskolans klassrum. Tyvärr berövades vi detta stora, ljusa rum under kriget, då vi måste upplåta det till vikarierande lärare, som mamma även hade i maten. Magister Börjemalm var då sjukledig.
Åtminstone en av vikarierna var journalist och ville absolut ha tillgång till vår radio. Han var angelägen att följa krigshändelserna nästan dygnet runt. Det hände att han skickade någon elev att köpa tidning t o m under lektionstid. Sen satt han försjunken i tidningsläsning, medan vi elever busade. Klagomål framfördes till överläraren, som en dag helt överraskande dök upp. Läraren fick faktiskt sluta sin tjänst trots att det var väldigt ont om vikarier.
Karl-Erik Hultgren var utbildad lärare. Han var ovanligt sportintresserad och utnyttjade verkligen dom snörika vintrarna. Han sporrade oss att åka skidor även på rasterna. Vi hade en speciell bana, som var lagom lång för en rast. Vad man annars minns från hans tid var alla psalmverser vi fick som utantill-läxa!!
Ett skolminne som nog alla har från den här tiden, är när överlärare Liljeqvist anlände med stor svart filmapparat. Det surrande ljudet från den glömmer man aldrig, och det var ett välkommet avbrott någon gång per termin. Jämför med dagens skola!
Utedassets historia vet jag inte slutet på. Det utnyttjades inte bara av elever. Nattetid var där ett kärt tillhåll för ugglor, runt omkring fanns ju ganska höga träd. Ibland förde dom ett rysligt oväsen. Ett annat fågelljud man tydligt minns, var det klagande lätet från alla tofsvipor om våren. Västersjön var nog en fin fågelsjö, förutom att vi hade nära till skridskoåkning! Fast så mycket åkning blev det inte, eftersom dåtidens skridskor lossnade i ett kör.
av Märta Söderström
(Skol-Märta)